Lagar och förordningar

Lagen om elektronisk kommunikation förkortas ofta LEK. Den anger vad som gäller för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster. Exempel på elektroniska kommunikationsnät är nät för mobiltelefoni, internet och kabel-TV. Elektroniska kommunikationstjänster är själva tjänsten för att användare ska få tillgång till nätet, det vill säga tjänster som telefoni och internetabonnemang. Innehåll som skickas över elektroniska kommunikationsnät berörs inte av LEK.

Bland de tillgänglighets- och funktionshindersspecifika delarna av LEK finns så kallade samhällsomfattande tjänster. Det innebär att staten via PTS får förpliktiga operatörer eller andra lämpliga aktörer att tillhandahålla vissa tjänster. Staten kan via PTS också upphandla tjänsterna när marknaden inte förmår att tillhandahålla dessa. Bland de tjänster som ska utformas enligt LEK finns:

• Tillgång till telefonitjänster i fast anslutningspunkt i bostad eller fast verksamhetsställe. Detta handlar i praktiken om att det ska gå att ringa med telefon i sin bostad eller där man har verksamhet (till exempel på företag).
• Göra uppgifter om telefonabonnemang tillgängliga i abonnentförteckning, till exempel söktjänster på internet.
• Tillhandahålla upplysningstjänst, till exempel nummerupplysning.

Operatörerna som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster ska  ta hänsyn till de behov abonnenter med funktionsnedsättning har av att:

• Få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster i samma utsträckning som flertalet slutanvändare.
• Kunna dra nytta av det utbud av företag och tjänster som flertalet slutanvändare har tillgång till.

Post- och telestyrelsen upphandlar ett flertal tjänster för att personer med funktionsnedsättning ska ha tillgång till telefoni i samma utsträckning som andra abonnenter. Det är tjänsterna texttelefoni.se, bildtelefoni.net, Teletal och kostnadsfri nummerupplysning.

Vi har även föreskrifter för att operatörer på begäran ska kunna tillhandahålla viss information i tillgängligt elektroniskt format. Detta för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig informationen med hjälp av vanliga skärmläsarprogram.

Information som ska kunna läsas med skärmläsarprogram är till exempel:

• information om priser, taxor och allmänna bestämmelser
• specificering av telefonräkningen
• avtal mellan operatör och abonnent

eIDAS är en så kallad EU-förordning, vilket innebär att den fungerar som lag i samtliga EU:s medlemsstater. Förordningen anger krav för elektronisk identifiering och så kallade betrodda tjänster och syftar till hög säkerhet. Exempel på elektronisk identifiering är så kallade e-legitimationer, som till exempel BankID, Freja eID och Telia E-legitimation. Exempel på betrodda tjänster är elektroniska underskrifter och stämplar, validering och bevarande av elektroniska underskrifter och stämplar, tjänster för rekommenderad elektronisk leverans och utfärdande av certifikat för autentisering av webbplatser.

Förordningen innehåller krav på betrodda tjänster och att de slutanvändarprodukter som används ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, om det är genomförbart.

PTS har tillsynsansvar för betrodda tjänster och Myndigheten för digital förvaltning, DIGG, har tillsyn för elektronisk identifiering.

Läs mer på pts.se om betrodda tjänster och eIDAS.

Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service innebär att offentliga aktörers webbplatser och mobila appar ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Att de är tillgängliga innebär att de ska vara möjliga att uppfatta, vara hanterbara, begripliga och robusta. Det kan säkerställas genom att webbplatserna och de mobila apparna uppfyller den internationella standarden för tillgänglig webb. WCAG 2.1, nivå A och AA samt ytterligare några krav enligt delar av den europeiska standarden EN 301549 ska efterlevas. Lagen började gälla den 1 januari 2019 och kraven på webbplatser och mobila applikationer börjar gälla vid olika tidpunkter fram till juni 2021.

Läs mer information om lagen på Vägledningen för webbutveckling och på digital tillgänglighet hos Myndigheten för digital förvaltning.

Det finns flera lagar om hur offentlig sektor ska upphandla, det vill säga beställa och teckna avtal för att införskaffa tjänster och produkter. Den lag som merparten av offentlig sektor omfattas av heter Lagen om offentlig upphandling, LOU. I lagen framgår att det bland de tekniska kraven på det som upphandlas, ska finnas krav på utformning för alla användares behov, inklusive tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.  I Sverige gäller det kravet för upphandlingar som överstiger ett visst belopp, det så kallade tröskelvärdet. Motsvarande krav på tillgänglighet i upphandlingar finns även för upphandling enligt lagen om upphandling inom försörjningssektorerna, LUF.

Upphandlingsmyndigheten vägleder offentlig sektor och de som offererar produkter och tjänster till offentlig sektor. De har information om tillgänglighetskrav i offentlig upphandling, samt information om beloppet för tröskelvärden för offentlig upphandling.

EU har låtit de europeiska standardiseringsorganen ta fram en standard för tillgänglighetskrav som kan användas vid offentlig upphandling av informations- och kommunikationsteknik (IKT), EN 301549. PTS har haft en vägledning för hur standarden kan användas i offentlig upphandling, i och med att standarden uppdaterades togs den dock bort.

EU beslutade i april 2019 att införa ett EU-direktiv om tillgänglighet i produkter och tjänster. Direktivet kallas på svenska för tillgänglighetsdirektivet och på engelska för European Accessibility Act. Direktivet innebär att konsumentprodukter och tjänster inom följande områden kommer att omfattas av krav på digital tillgänglighet:

• Persondatorer
• Smarta telefoner,
• Nödnumret 112
• Fjärrtransport: tåg, flyg, buss, färja. Gäller bland annat trafikinformation via webb och appar samt biljettköp online och i biljettautomat
• Betalterminaler i handeln
• TV-apparater och beställ-tv-tjänster
• Banktjänster. Gäller internetbanker och -appar samt bankautomater
• E-böcker och e-boksläsare
• E-handel

Det är också möjligt för enskilda EU-länder att ställa krav på den fysiska miljön i anslutning till vissa tjänster och produkter som omfattas av direktivet. Det är ännu inte beslutat om Sverige kommer att ställa sådana krav.

Tillgänglighetsdirektivet ska införas i svensk lag, senast år 2022. Kraven ska börja gälla som tidigast våren 2026. För automater (biljettautomater, bankautomater och betalterminaler) finns en ytterligare tidsfrist som innebär att befintliga automater inte ska bytas ut i förtid.

Tillverkare, generalagenter och distributörer har ansvar för att de produkter och tjänster som omfattas av direktivet uppfyller tillgänglighetskrav innan de sätts på marknaden. Det görs ingen förhandskontroll av myndigheter utan det är upp till marknadsaktörerna att bedöma om produkterna och tjänsterna lever upp till direktivets krav. Det kan göras på egen hand eller med hjälp av till exempel ackrediterade provningsorgan. Tillsynsmyndigheter kan granska om en produkt eller tjänst inte uppfyller kraven, genom till exempel stickprov eller på förekommen anledning.

Länk till ingångssidan i EUR-lex där man kan välja språk och html/pdf-version

Förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken, SFS 2001:526, innebär att statliga myndigheter ska verka för att genomföra den svenska funktionshinderspolitiken inom sitt verksamhetsområde. Den innebär också att myndigheterna särskilt ska verka för att deras information, lokaler och verksamhet ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Förordningen anger inte exakt vad ”information” innebär, men i begreppet ingår rimligen digitala kanaler och telefoni.

Myndigheten för delaktighet (MFD) vägleder de statliga myndigheterna om hur de kan verka för tillgänglig information, lokaler och verksamhet. MFD vägleder bland annat genom verktyget Fokus delaktighet.

Diskrimineringslagen gäller inom vissa samhällsområden, bland annat i arbetslivet, skolan, offentlig anställning, hälso- och sjukvård, socialtjänst samt varor, tjänster och bostäder. Funktionsnedsättning är en diskrimineringsgrund. Det innebär att det är förbjudet att diskriminera en person på grund av att personen har en funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet är en diskrimineringsform och det betyder att det är diskriminering att inte ha gjort tillräckliga åtgärder för tillgänglighet.

Lagen innehåller inga särskilda skrivningar om digital tillgänglighet, men om åtgärder mot bristande tillgänglighet som regleras i andra lagar, förordningar och föreskrifter inte har vidtagits kan det innebära diskriminering.