FR: Tele2 Sverige AB ./. PTS. Dom Lagringsskyldighet av trafikdata

Förvaltningsrättens mål nr 14891-14 angående lagringsskyldighet av trafikdata.

PTS beslutade den 27 juni 2014 att förelägga Tele2 Sverige AB (Tele2) att lagra trafikuppgifter m.m. för brottsbekämpande ändamål i enlighet med 6 kap. LEK.

Tele2 har överklagat föreläggandet. Företaget menar att de svenska datalagringsbestämmelserna i 6 kap. LEK står, på samma sätt som det upphävda datalagringsdirektivet, i strid med artiklarna 7, 8 och 52.1 i Europakonventionen och därmed också mot svensk grundlag. De svenska datalagringsbestämmelserna lever inte upp till de krav på respekt för grundläggande fri- och rättigheter som EU-domstolen angett följer av Europakonventionen när det gäller system för datalagring.

Förvaltningsrätten har i dom den 13 oktober 2014 prövat frågan. Förvaltningsrätten fann inledningsvis att aktuella bestämmelser i LEK och FEK innebär en inskränkning i rätten till respekt för privatlivet och skyddet för personuppgifter. Dessutom utgör tillgången till uppgifterna ytterligare intrång i rättigheterna och det är fråga om betydande inskränkningar i rättigheterna. Domstolen har därefter funnit att de svenska reglerna om datalagring är motiverade av ett sådant ändamål som är godtagbart enligt RF, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och 2002 års direktiv om integritet och elektronisk kommunikation.

Domstolen prövade sedan om inskränkningarna kan anses vara proportionerliga utifrån fyra områden: omfattningen av lagringen, tillgången till de lagrade uppgifterna, lagringstiden och slutligen säkerheten för de lagrade uppgifterna.

Förvaltningsrätten anser att en begränsning av omfattningen av lagringsskyldigheten skulle äventyra syftet med lagringen eftersom det inte är möjligt att på förhand veta vilka personer som kan bli inblandade i allvarlig brottslighet eller på vilka platser brott kan komma att begås. Enligt domstolen ska lagringens omfattning ses mot bakgrund av hur bestämmelserna avseende tillgången till uppgifterna är utformade, hur länge uppgifterna ska lagras samt säkerheten kring de lagrade uppgifterna.

Vid sin prövning har domstolen konstaterat följande svagheter i de svenska reglerna när det gäller tillgången till uppgifterna: det saknas reglering om förhandskontroll i två av de tre lagar som reglerar åtkomst till uppgifterna (LEK och den s.k. inhämtande lagen), det saknas i LEK reglering som begränsar kretsen av myndighetspersoner som kan få tillgång till uppgifterna och abonnemangsuppgifter kan inhämtas enligt LEK vid misstanke om brott som inte är att anse som allvarliga. Förvaltningsrätten anser dock sammanfattningsvis att inhämtningsbestämmelserna i LEK, RB och inhämtandelagen uppfyller de krav som kan ställas på lagstiftningen utifrån RF, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga samt 2002 års direktiv.

När det därefter gäller lagringstiden konstaterar förvaltningsrätten att det i svensk rätt gäller samma korta lagringstid för alla typer av uppgifter och att en kortare lagringstid än sex månader inte kan anses meningsfull samt att EU-domstolen inte anmärkt på en lagringstid om sex månader i sig. Enligt domstolen är de svenska bestämmelserna om lagringstid proportionerliga.

När det gäller säkerhetsbestämmelserna beaktar förvaltningsrätten främst att det i svensk rätt inte finns någon reglering om var uppgifterna får lagras. Förvaltningsrätten finner dock att de svenska tillgångs- och säkerhetsbestämmelserna, trots påpekade svagheter, uppfyller de krav som proportionalitetsprincipen uppställer. Bedömningen grundas på att de utpekade problemen vägs upp av andra faktorer i regleringen. Det totala intrånget i rättigheterna har därför ansetts utgöra godtagbara inskränkningar.

Med beaktande av det mycket angelägna behov av att tillhandahålla de brottsbekämpande myndigheterna effektiva verktyg är det slutligen förvaltningsrättens bedömning att de inskränkningar som de svenska reglerna innebär i rätten till respekt för privatliv och skydd för personuppgifter uppfyller proportionalitetskravet och är förenliga med regeringsformen, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga samt 2002 års direktiv om integritet och elektronisk kommunikation.

Domen kan överklagas till Kammarrätten i Stockholm.