Digitala miljöer är en allt viktigare del av samhällets grundstruktur – från information och tjänster till arbete, utbildning och vardagsliv. I takt med att samhället digitaliseras ökar kraven på att dessa miljöer ska vara tillgängliga och användbara för alla. Därför skärps också de rättsliga kraven, både för offentliga och privata aktörer.
Det finns idag flera lagar som direkt eller indirekt ställer krav på digital tillgänglighet och användbarhet. Vissa gäller specifikt för offentlig sektor, medan andra främst riktar sig mot privat sektor – men alla påverkar hur vi skapar digitala miljöer och lösningar som fungerar för fler.
Centrala regelverk för digital tillgänglighet
Digital tillgänglighet och användbarhet regleras främst genom två lagar i Sverige, som sätter tydliga krav på hur digitala miljöer ska utformas och användas. Dessa lagar gäller olika aktörer och områden, men har det gemensamma målet att skapa ett mer tillgängligt samhälle för alla.
Lag (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service (DOS-lagen)
Ställer krav på att digital service från offentliga aktörer – till exempel webbplatser och appar – ska vara tillgänglig för alla användare. Gäller statliga myndigheter, kommuner, regioner och vissa enskilda aktörer med offentligt uppdrag.
Lagen (2023:254) om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet
Bygger på EU:s tillgänglighetsdirektiv och gäller främst privata aktörer. Kraven omfattar bland annat e-handel, banktjänster, e-böcker, kommunikationstjänster och självbetjäningsautomater. Börjar tillämpas från juni 2025 för nya produkter och tjänster.
Lagen om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet
Andra regelverk med koppling till digital tillgänglighet
Det finns flera regelverk som påverkar digital tillgänglighet. Vissa innehåller specifika krav, andra förstärker principen om att digitala lösningar ska fungera för alla. Här kan du läsa mer om några viktiga kompletterande lagar och internationella åtaganden.
Lag (2022:482) om elektronisk kommunikation (LEK)
LEK reglerar bland annat telefoni och internet. Enligt 7 kap. 37 § ska den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst ta hänsyn till de behov personer med funktionsnedsättning har – både vad gäller åtkomst och valmöjlighet. Det handlar om att erbjuda samma funktioner, avtal och användbarhet som övriga slutanvändare och skapa likvärdiga möjligheter genom inkluderande kommunikationstjänster.
Lag om elektronisk kommunikation
Tjänster för inkluderande samtal | PTS
eIDAS-förordningen
EU:s eIDAS-förordning innehåller krav på säker elektronisk identifiering och betrodda tjänster, till exempel e-legitimation och digital signering.
I artikel 15 anges att tillhandahållandet av medel för elektronisk identifiering, betrodda tjänster och de produkter som används för att tillhandahålla dessa, ska göras tillgängliga på ett klart och begripligt språk. Detta ska ske i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och med tillgänglighetskraven i tillgänglighetsdirektivet. Syftet är att underlätta användningen för personer med funktionsnedsättning, äldre personer samt personer med begränsad tillgång till digital teknik.
Lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU)
Vid upphandling inom offentlig sektor ska krav på tillgänglighet beaktas när det är relevant – särskilt vid tekniska specifikationer. Syftet är att säkerställa att upphandlade varor och tjänster fungerar för så många som möjligt, inklusive personer med funktionsnedsättning.
Tillgänglig upphandling (Upphandlingsmyndighetens webbplats)
Diskrimineringslagen (2008:567)
Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen. Det innebär att en person med funktionsnedsättning kan missgynnas om verksamheten inte vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet – även i digitala sammanhang. Lagen innehåller dock inga specifika krav på digital tillgänglighet, utan bygger på att tillgänglighetskrav i annan lag (se ovan) ska följas.
Diskrimineringslagen (Riksdagens webbplats)
Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering (Diskrimineringsombudsmannens webbplats)
Förordning (2001:526) om statliga myndigheters ansvar
Statliga myndigheter ska enligt denna förordning arbeta för att deras information, lokaler och verksamhet är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Det omfattar även digitala delar som webbplatser, e-tjänster och interna system.
Förordningen om statiliga myndighets ansvar (Riksdagenw webbplats)
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Konventionen slår fast att alla personer med funktionsnedsättning har rätt att delta fullt ut i samhället – på jämlika villkor. Det inkluderar tillgång till information, teknik och digital kommunikation. Konventionen ger inga nya rättigheter, men beskriver vad personer med funktionsnedsättning behöver för att kunna åtnjuta sina rättigheter. Sverige och EU har förbundit sig att följa konventionen. Den räknas som en del av EU:s rättsliga regelverk.
Konventionen om rättigheter förperson med funktionsnedsättning (Regeringens webbplats)
Lagar och standarder – två delar av samma helhet
Flera av lagarna ovan hänvisar till tekniska standarder som stöd för hur digital tillgänglighet ska uppnås i praktiken. Till exempel används WCAG 2.1 och EN 301 549 som referens i både DOS-lagen och Lagen om vissa produkter och tjänsters tillgänglighet. Standarder är inte lagar i sig, men de förtydligar vad som krävs – och hjälper aktörer att uppfylla lagens krav.
Standarder för digital inkludering